Debatten om nya benämningen hen kan väl inte ha undgått någon i bloggosfären å sista tiden. För er som har lyckats missat det så handlar det om en genusdiskussion om att flickor och pojkar inte ska benämnas han och hon utan hen. Det har kommit en ny barnbok, Kivi och monsterhund som handlar om en hen. Tanken bakom begreppet är att inte placera flickor och pojkar i de fack som vi i alla tider lyckats måla in oss i. Det kan då inte bara vara jag som tycker att det här med Hen är att gå lite väl långt. Jag tror inte att problemet med fördomar om män och kvinnor löses på det här sättet.

Jag kanske i och för sig är fel person att uttala mig om detta eftersom jag alldrig behövt känna att jag behandlats annorlunda för att jag är tjej. Jag har heller aldrig känt mig tvingad att bete mig enligt några typiskt kvinnliga normer. Kanske beror det på att Pappa drog med både döttrar och son till skogen och släpa björk och att mamma klippte mitt hår kort och lät mig fritt välja mellan kläder på barnavdeningen. När det var dags för nya skridskor valde jag gladeligen att åka med kusinens hockeyrör och som vuxen har jag jobbat som både lastbilschaufför, målare och kassörska. Mina föräldrar gjorde dett utan några genusperspektiv, de ansåg helt enkelt att alla deras barn ska ha samma förutsättningar.

Min poäng är att det inte är benämningar som skapar skiljeväggar mellan manligt och kvinnligt utan det är möjligheterna som vår omgivning ger oss. Iställer för att jobba fram nya uttryck och benämningar så jobba hårdare för att hålla alla dörrar öppna för våra barn så hittar de slutligen fram till sin egen personlighet. Det ska jag i alla fall göra med vår dotter.